Strax före klockan sex en mörk och kall vintermorgon satt jag i en taxi på väg till jobbet. Uppe på Västerbron njöt jag som vanligt av utsikten över staden. Plötsligt kom något i blickfältet som fick mig att haja till: en man stod utanför broräcket och tittade ner mot isen. ”Stanna!”, skrek jag till chauffören. ”Det går inte”, svarade han, ”man får inte stanna här.” Jag blev upprörd. ”Såg du inte killen som är på väg att hoppa?” Det blev en hetsig ordväxling innan han stannade och började backa. ”Ta det långsamt, vi får inte stressa honom.” Hade jag sett rätt, stod han verkligen utanför räcket? Det gjorde han. När vi var i jämnhöjd med honom vevade jag långsamt ner fönstret och sa kanske något i stil med: ”Vänta, jag måste prata med dig.” Jag minns inte exakt hur orden föll, men jag vet att jag var orolig för att vårt plötsliga uppdykande kunde riskera att något drastiskt skulle ske. Försiktigt öppnade jag bildörren, hela tiden försökte jag tala så lugnt som möjligt till killen på andra sidan räcket, jag tror med ett närmast vädjande tonfall. Mitt hjärta slog hårt och jag hade svårt att få fram orden, jag var nog skräckslagen och på något sätt förtvivlad. Han såg på mig med ett orörligt uttryck av sorg i ansiktet. Mellan oss fanns två räcken och en cykel- och gångbana. Fortfarande mycket långsamt tog jag mig över det första räcket. Jag gissar att jag sa saker som ”du får inte hoppa, allt kommer att ordna sig, tro mig, jag vet hur du känner” och så vidare. Där stod jag med min egen pessimism och försökte intala en potentiell självmördare att livet var värt att leva. Det var en ung man som stod framför mig, kanske mellan 25 och 30 år gammal. Han sa inte mycket, bara något om att ”det är omöjligt”. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att komma ända fram till honom, kanske fem minuter eller tio. När jag var tillräckligt nära sträckte jag ut mina händer mot honom, och efter en stunds tvekan grep han dem och klev över till min sida. Jag tror att jag omfamnade honom. En polisbil gled upp intill oss. De hade fått ett meddelande via radio från en långtradarchaufför som också sett vad som kanske var på väg att ske. Poliserna tog över för att köra den unge mannen till S:t Görans psykiatriska klinik. Innan mannen som inte hoppat satt i polisbilen fick han mitt namn och telefonnummer. Jag har aldrig hört något ifrån honom. Kanske min handling bara förlängde hans lidande. Jag fortsatte min resa med taxin. Chauffören hade inte stängt av taxametern under uppehållet, det gjorde inget, Expressen betalade.
