Jag fick en inbjudan till något som kallas "privatklubb". Klubben hade vid det tillfället närmare 56 miljoner "noggrant utvalda medlemmar" (påstår dom). Väldigt "privat" alltså. Jag slängde in en ansökan om medlemskap för att ta reda på vad det är för slags klubb. Jag fick det lite lustiga svaret att mitt förnamn är för kort. Så nu vet jag att personer med korta förnamn inte accepteras i den här klubben. Jag kan leva med det.
Det är tomt efter Sotis. Vi är många som saknar honom. Alla älskade Sotis. Han brukade sitta i trappuppgången och vänta på sin matte och husse, alltid på samma trappsteg. Där fick man klappa honom. Då steg han upp, sträckte på sig, stack fram sin lilla nos och ville pussas. Jag brukade ställa ut grädde till honom. Ibland ville han komma in och hälsa på hos mig. Då gick han runt i lägenheten och undersökte varje vrå. Om någon dörr var stängd satte han sig framför den och väntade tills jag öppnade. En vinter när det var väldigt kallt skaffade jag en kattkoja som jag ställde i trappuppgången. Det dröjde inte länge innan bostadsbolaget lät sätta upp ett anslag som förbjöd bland annat kattkojor.
Nu är det tomt i trappan ...
Videon verkar ha en tendens att hacka sig fram under en viss del av visningen; jag hoppas att det bara är på min dator det är så. Musiken är så vacker att jag lät den klinga ut nästan ända till slutet, utan bilder. YouTube tillåter bara videor som är max 10 minuter långa (men jag har sett att de gör undantag ibland), så låten är något kapad i slutet.
Vattenpriset har gått upp i Tel Aviv, så när jag ser att det regnar där känns det bra. Förhoppningsvis regnar det också på Västbanken och i Gaza. Det råder strid om vattnet i området.
Sjunker ner i soffan och knäpper på teven. Gamla arbetskamraten Camilla Lundbergs (jadå, jag har varit hemligt förälskad i henne också) ansikte dyker upp i rutan. Hon presenterar kvällens musikprogram i TV2, en inspelning från Köln med den venezuelanska pianisten Gabriela Montero, tidigare helt okänd för mig. Den följande timmen tar hon mig med till musikens sjunde himmel. Jag njuter, fascineras, ler med glädjetårar. Vilken pianist, vilken musiker, vilken humor, vilken kvinna! Och vilken publik där i konserthallen i Köln. En del av konsertkonceptet är att någon i publiken sjunger någonting och sedan improviserar Gabriela Montero över det sjungna, vilket kan vara vad som helst från en melodi av Astor Piazzolla, en barnvisa, Tysklands nationalsång – vad som helst. Och som hon improviserar! Hennes teknik är briljant, hennes musikaliska fantasi till synes utan begränsning. Hon är för övrigt den första konsertpianist jag sett som har ett glas rödvin med sig på scenen. Här ett litet smakprov från en konsert:
För den som vill veta mer om denna unika pianist finns det hur mycket som helst på nätet; många videor på YouTube och en massa låtar på Spotify. Det TV-program som jag refererar till finns att se på SVT play.
Jag föreslår att ni startar med Winner's gallery 2009, där finns mängder av briljanta – och ibland skrämmande – bilder.
Två exempel från sajten:
Boxare fotograferade före och efter match. Foto: Howard Schatz, USA.
En dag på badstranden. Foto: Kacper Kowalski, Polen.
PS: Jag har upptäckt att videor som jag laddar upp direkt från min hårddisk till Blogger inte alltid är tillgängliga när man vill se dem. Alltså är det bättre att ladda upp dem via YouTube. Så får det nog bli i fortsättningen.
Ännu en anledning att uppgradera operativsystemet till Leopard eller Snow Leopard. Det tredimensionella skrivbordet fungerar tyvärr inte med min Tiger-version.
