1948

 

Den första gången jag besökte Israel, ställde jag frågan till min judiska vän: Varför fick inte de araber som flytt från sina hem 1948 återvända efter krigets slut? Min vän svarade att om de fått återvända, då hade judarna fortsatt tvingats vara en minoritet underställd muslimskt bestämmande. Det var inte vad judarna önskade. Man ville ha en fri, judisk och demokratisk stat. 

Judarna tog över mark, hus, byar, kanske hela städer, som tillhört araberna. Det är vad som ofta sker i krig, någon segrar, någon förlorar. Segrarna tar över, eller om man vill uttrycka det annorlunda, de stjäl vad som tillhört förlorarna. De flesta av oss bor på mark som stulits från andra. Det är inget som är unikt för judarna. Även de araber som flydde 1948 bodde på mark som deras förfäder vunnit eller stulit i krig.

 

Självförsvarets ädla konst.

Ivar Arpi går till Kvartal

 

 

Jag vaknade till det tidiga Morgon-Ekot i radion. En kvinnlig nyhetsuppläsare sa något om att Libanon attackerat Israel. Hörde jag rätt? Hade den libanesiska armén attackerat Israel? Naturligtvis inte. Det är de Iran-understödda Hisbollah-terroristerna i Libanon som attackerar Israel. Var det en omedveten felsägning av den kvinnliga nyhetsuppläsaren? Var hon bara okunnig om det verkliga förhållandet? Eller har Sveriges Radio plötsligt beslutat sig för att Hisbollah representerar Libanon? När det handlar om svensk public service vet man aldrig så noga.

Med Mauri ...

 

... i Skeppar Karls gränd.

 

 

Jag fortsätter färglägga det svartvita förflutna.

 

Glad pacifist ...

... klädd i svenska arméns permisuniform.

Med Dana i Tel Aviv.