Vi var fyra pers i filmgruppen plus Calle från Aftonbladet som klämde ihop oss i Calles bil och drog från Stockholm till Paris. Det var 1977 på vårkanten. På väg till Paris stannade vi ett par dygn i den franska staden Bescançon. Det var där jag hörde musik av Maxime Le Forestier för första gången. På en fest i gräset tog en vacker fransyska fram sin gitarr och sjöng La Poupée. Jag blev förälskad i både henne och låten. En skakig super-8-film utan ljud finns kvar från den stunden. I Paris bodde vi hos Janne som pluggade franska på Sourbonne och hyrde lägenhet på Rue San Denis, den tidens huvudgata för en del av stadens lätta garde. Att filma där hade sina risker. Innan vi reste hem köpte jag en av Maxime Le Forestiers skivor. Den har snurrat många varv på skivtallriken sedan dess. Sju år senare dök han upp i Stockholm med ett framträdande på Kulturhuset. Jag var där. Det franska språket förstår jag mycket lite av, men det går att uppskatta som en ström av vackra ljud. Nu finns YouTube, och naturligtvis går det att hitta Maxime Le Forestier där. Han skriver fortfarande vackra melodier. Här är en som han framför tillsammans med en välsjungande och söt tjej. Lite sentimentalt, fin melodi med snygga stämmor, passar mig fint så här på nattkröken över ett glas rödvin.
2 kommentarer:
Text, bild och rörlig dito. Trevligt. Bra musik, så harmoniskt.
Det är ju Vanessa Paradis som sjunger.
Brukar gilla Monets tavlor. Denna förmedlar ju fullkomligt kaos, men i rätt sinnesstämning gillar jag den med!
Skicka en kommentar