Rymningen – ett utkast

Efter ännu ett våldsamt gräl i hemmet kände Leo åter längtan efter den frid han upplevt hos fadern. Till honom var det mer än trettio mil och pengar till tågbiljetten saknades.

Utan att fråga om lov lånade han broderns stabila men för trånga rågummiskor, tog en brödlimpa till färdkost och började vandringen österut längs landsvägen. Skorna klämde, det gjorde ont i tårna och de begynnande skavsåren fick honom att gå långsamt. Efter fem mil nådde han grannstaden i skymningen. Han stal en cykel intill tågstationen och trampade vidare i höstmörkret till nästa stad. Där plockade han ett omoget äpple från en gren, bet i det och fick tandvärk, fann en buss med öppen bakdörr och övernattade i kylan på det hårda golvet. I gryningen vaknade han av att bussmotorn startats, och utan att chauffören såg det smög han ut genom bakdörren.

Den stulna cykeln bar honom ytterligare fyra mil till nästa stad. Då var det tjugo mil kvar till fadern. Han var trött och kunde inte finna den utfart från staden som skulle bära vidare mot målet. I stället följde han en ström av människor som plötsligt omgav honom; efter en stund befann han sig vid stadens travbana. Han gick till stallplatsen där han mötte människor han kände från travbanan i hemstaden. "Vad gör du här?", kanske någon frågade. "Jag är på väg till far", kanske han svarade.

Längre än till den där travbanan kom han inte. Tröttheten, skavsåren, tandvärken och hungern blev mer än 14-åringen klarade av. Snart satt han på golvet bland hästarna i släpvagnen, på väg tillbaka till hemstaden.