Att sänka garden

Det hände en vinter i mitten av 40-talet, i slutet av kriget eller i början av freden. Jag lekte med bröderna Karlsson, Putte och Leopold. Putte hette egentligen Leonard, men det var ingen som använde det namnet. Jag var i femårsåldern, Leopold lika gammal, Putte ett par år äldre. Vi lekte på gårdsplanen framför huset där jag bodde. Av någon i dag okänd orsak blev vi plötsligt ovänner, bröderna och jag, och började slåss. Efter en stunds bråk sa Putte ungefär så här:
  – Nu slåss vi inte mer, vi sluter fred, vi kastar snöboll i stället.
  Det tyckte jag var en bra idé. Vårt lilla slagsmål avstannade och Putte föreslog att vi skulle kasta prick mot en stålmärla som satt intryckt i stammen på en av de stora lindarna.
  – Börja du, sa han. Titta noga på märlan innan du kastar.
  Jag kramade min snöboll och betraktade märlan med stor uppmärksamhet, medan bröderna Karlsson förberedde sina bollar.
  PANG!
  Det small till på högersidan av mitt huvud. Närmast chockad av den hårda smällen vände jag mig mot bröderna. Den andra isbollen träffade mig i ansiktet. Skrattande sprang bröderna nerför backen mot stugan där de bodde.
  Jag minns att jag blev fullständigt rasande av det som skett, jag upplevde deras list som djupt ohederlig, den var ett svek av stora mått, även om det var ord som jag inte kunde använda vid den tiden. Jag rusade efter dem, fick tag i Leopold och slog honom allt jag förmådde. Där någonstans upphör minnet av händelsen.

Längre fram i tiden kanske jag drar sensmoralen av den där upplevelsen ... eller förresten, tänk själv!