"Döden tänkte jag mig så."

När jag gick uppför den långa backen i den 30-gradiga värmen, med matkassarna i händerna, hjärtat bultande och svetten flödande, rann en diktrad upp i min lätt omtöcknade hjärna: "Döden tänkte jag mig så …" Resten av dikten mindes jag inte, inte heller vem som skrivit den. Men Google löser många minnesförluster:

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Bo Setterlind (Dikter från San Michele, 1954)