Läsvärt i DN

Gazakonvojen

Jackie Jakubowski: En nation med posttraumatisk stress

Under ständigt existentiellt hot ser sig Israel tvingat att agera på ett sätt som förr eller senare bekräftar belackarnas vrångbild: aggressivt och kompromisslöst.

”Posttraumatiskt stressyndrom – människan blir som en strykrädd hund. De posttraumatiska smyger längs väggar, rädda för andra. De rids av maror om natten och när de är vakna kan en doft eller ett ord återuppväcka paniken … De blir besatta av att berätta om sin olycka, vilket är mer än omgivningen tål. De kan se orättvisor överallt, eller blir tvärtom cyniska, förväntar sig att bli svikna, klarar inte av relationer. Deras personlighet är förändrad eller, snarare, förstörd. Och varje morgon måste de övertyga sig själva om att de har rätt att finnas till.”

Citatet kommer från Maciej Zarembas artikelserie om mobbning i Dagens Nyheter som avslutades i går. Han beskriver symtom hos den som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. I hans artikel handlar det om enskilda individer. Jag tror att en hel nation kan uppvisa samma reaktion, en nation som ofta ser sig behandlas som ”en strykrädd hund”. Jag talar om Israel.

På en avgörande punkt skiljer sig Israel från alla andra länder i världen: endast den judiska statens rätt att finnas till ifrågasätts. Det är utifrån denna verklighet som Israel måste vara berett att agera: det samlade hotet av Irans stundande atomvapenarsenal, Hamas självmordsbombare, missiler laddade med kemiska medel i händerna på den syriska terrorregimen och Hizbollahs välutrustade armé i södra Libanon – men också islamistisk terrorism och hatpropaganda.

Israel ställs därmed – som ingen annan stat i världen – inför synnerligen svåra dilemman. De handlar om att finna en balans mellan det militära försvaret av landets existens och vaktslående om landets demokratiska statsskick. Inte så sällan är detta dilemma olösligt och oundvikligen måste leda till katastrofala beslut.

Det finns en konsekvens av att Israel sedan sitt grundande lever under detta ständiga existentiella hot; liksom av demoniseringen i arabiska medier, skolor och moskéer, som framställer den judiska staten som mänsklighetens gissel: till slut utvecklas en mentalitet, ett förhållningssätt, som främst förlitar sig på vapenmakt – ty bara ett militärt överlägset Israel har en chans att överleva i denna fientliga omgivning. Den brutala verkligheten är att Iran, Hizbollah, Syrien eller Hamas kan förlora många krig – och överleva. Men om Israel skulle förlora sin förmåga att försvara sig genom militär överlägsenhet finns Israel inte längre. Alltjämt gäller den israeliska premiärministern Golda Meirs till synes arroganta, men i själva verket pragmatiska, uttalande från 60-talet: ”Hellre omvärldens fördömande av ett existerande Israel än omvärldens beklaganden på Israels begravning.”

Israel anser sig tvingat att agera på ett sätt som förr eller senare bekräftar belackarnas vrångbild: aggressivt och kompromisslöst. Så reagerar en mobbad männi­ska, liksom en hel nation drabbad av posttraumatiskt stressyndrom, som ”varje morgon måste övertyga sig själv om att den har rätt att finnas till”.

Min avsikt är inte att okritiskt försvara den israeliska aktionen som lämnade nio passagerare på den turkiska båten ”Mavi Marmara” döda. Vem kan vara oberörd inför det som hände? Varje förklaring riskerar att uppfattas som en bortförklaring och en känslokall advokatyr. Ändå måste man kunna påminna om det reella hot som vapenleveranser till Hamas i Gaza innebär för Israels säkerhet; liksom om att Hamas i veckor cyniskt deklarerat att ju blodigare upplösning desto större propagandavinst för palestinierna; och att turkiska islamister, beredda att bruka våld, fanns med bland de internationella hjälparbetarna på ”Mavi Marmara”.


Andra än jag är bättre lämpade att avgöra om attacken på internationellt vatten var ett brott mot folkrätten. Däremot behöver man inte vara expert på ickevåldsaktioner för att konstatera att det inte var denna metod som passagerarna på ”Mavi Marmara” använde sig av – jag har sett filmsnuttar på Youtube, liksom bilder publicerade i turkiska tidningar, som visar hur israeliska soldater, innan skottlossningen utbryter, håller på att lynchas med knivhugg och slag med järnrör.

Det är lätt att från sin trygga tillvaro i världens lugnaste hörn bjuda israelerna på goda råd om hur de ska reagera när Hamas och Hizbollah deklarerar att deras mål är att förgöra Israel. Eller vad man ska göra för att förhindra raketer från Gaza och Libanon, och snart också kärnvapen i händerna på den irans­ke presidenten Ahmadinejad.


För Israels del är besluten svårare, ty de får själva betala priset för varje missbedömning.
 

Nej, Israel är inte någon perfekt demokrati, ockupationen har demoraliserat samhället, det finns religiösa extremister och galna bosättare. Dagens israeliska regering är illa lämpad att klara av de dilemman som kräver lika mycket beslutsamhet och styrka som kompromissvilja och framtidsvision. Det blir en självuppfyllande profetia när politiker som utrikesminister Avigdor Lieberman rider på och befäster rädslor och fobier – ”posttraumatiska stressyndrom” – hos israelerna. Några krav på den israe­liska regeringen skriver jag själv under: stoppa bosättningsbyggande, deklarera viljan att lämna den allra största delen av det ockuperade Västbanken till den framtida palestinska staten, förbättra livsvillkoren för palestinierna i Gaza genom att begränsa den israeliska (och den egyptiska) blockaden, som endast ska omfatta vapenleveranser till Hamasregimen.

Ja, Israel har begått många fel och bidragit till att förlänga konflikten genom att i åratal motsätta sig idén om en palestinsk stat. Men israelerna är inga monster, de unga soldaterna som attackerades med knivar och järnrör och började skjuta på den turkiska båten var lika rädda som andra människor i samma situation. De allra flesta israeler vill avsluta ockupationen, de vill ha fred och en tvåstatslösning. Men vad de ser i sin omgivning är en fortsatt oförsonlighet som närs av religiös fanatism, och diktaturer vilkas enda framgångsrika företagsamhet (bortsett från oljan) är hatindustrin mot Israel och judarna.

Så länge arabländerna, palesti­nierna och den muslimska världen inte förlikar sig med den judiska statens existens; så länge Israel utsätts för omvärldens mobbning – särbehandling, krav på bojkott, delegitimering, demonisering, ifrågasättande av dess existensrätt och hot om utplåning – kommer oskyldiga israeler och palestinier att fortsätta att lida: från flyktingproblemet 1948 och 70-talets PLO-terrorism till det senaste decenniets islamistiska självmordsattentat, blodiga krig i Libanon och Gaza, intifador och nu senast tragedin på havet utanför Gazas kust.

Jackie Jakubowski, kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika.