Då och nu

Jag var tjugofyra, sorterade glas på tomflasklagret i den lilla stadens bryggeri, bruna i en back, vita i en annan. Efter ett år var jag ordentligt deprimerad, framtiden rymde inga lösningar,  ingenting kändes intressant, självmordet lockade. Kärleken till och från en vacker kvinna höll mig vid liv. Då träffade jag Trombonisten.



Han var vänlig, stillsam och lågmäld. Tillsammans rökte vi indisk hampa. Han tog mig till musikrummet  i stadens bibliotek, lät mig höra en indisk raga, öppnade en väg mot förändringen. 


Fyrtiofem år har gått, kanske ses vi snart igen, Trombonisten och jag.