Jag besökte Kungsholms kyrka tillsammans med min syster Eva för att lyssna på violinisten Semmy Stahlhammer som spelade musik av Johann Sebastian Bach. I den kyrkan gick jag i söndagsskola när jag var barn i mitten av 1940-talet. Där förmedlades berättelser ur Jesus liv, vi fick bokmärken som kanske visade hans så kallade mirakel, och innan vi lämnade kyrkan fick vi droppa mynt i en sparbössa som föreställde ett svart barn, eller negerbarn som man sa på den tiden utan att mena något illa. När myntet föll ner bockade negerbarnet som tack för hjälpen, och sedan gick kollekten till någon sorts Afrika-hjälp.
Semmy Stahlhammer spelade strålande, koncentrerat och dynamiskt. Men det finns ett problem med akustiken och den långa efterklangen i kyrkan. Ibland när ett starkt spelat ackord klingar ut, händer det att efterklangen blandas med en ny spelad ton eller ett nytt ackord, och att ljuden blandas så att det för ett kort ögonblick klingar falskt. Det är knappast något som musikern kan göra något åt, och ingenting som förstörde huvudupplevelsen av konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar