Då och nu

Jag börjar dagen med kaffe och en cigarett och tänker på min gamle vän som drabbats av lungcancer; han får syrgas nu. Jag minns syrgastuben intill min fars säng, hans panik när han inte fick luft. Det är svårt att tänka på det, ännu svårare att skriva om det. Det hände att jag brukade hålla andan så länge jag kunde och när jag kände att nu måste jag andas, föreställde jag mig hur det inte gick. Då förstod jag något lite av den skräck han upplevde. Då förstår jag något lite av hur det är för min vän nu. Det är så sorgligt att inte kunna hjälpa honom. Jag röker en cigarett till.