Jag såg ett avsnitt av den brittiska komediserien ”Jämna plågor” och kom att tänka på skämtet ”Hur många fotografer behövs för att göra en dogmafilm?”. Svaret är två, en som håller kameran och en som skakar den.
Jag undrar vad det så kallade dogma-manifestet tillfört filmkonsten utöver oskarpa bilder, meningslösa in- och utzoomningar, darriga panoreringar, fåniga åkningar, korta klipp, förvirrande berättarstruktur, ohörbara dialoger och annat fjantigt? Verkar ibland vara ett medvetet sätt att försöka ge ett intryck av dokumentärt filmande. Lite lustigt att Lars von Trier kommer från samma land som författaren av "Kejsarens nya kläder"?
”Jämna plågor” är inte det värsta exemplet från dogma-genren, men som prov på kameratekniken (eller bristen på teknik) utgör den ett bra belägg. Ett avsnitt finns att se på SVT play fram till 10 augusti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar