Åren 1957–1958 såg jag alla Djurgårdens hemmamatcher på Johanneshovs isstadion. Då stod man utomhus och frös, men vad gjorde det när laget i ens hjärta vann varenda match och tog hem SM-titeln år efter år. Den enda svenska motsvarigheten i ”modern tid” är väl Karlstad-laget Färjestad, som periodvis varit nästan lika dominerande som Djurgården en gång var (även om Värmlandsgänget just nu ligger jumbo i elitserien).
Än i dag kan jag erinra mig nästan hela det dåtida Djurgårdens lagsammansättning, från målvakten Yngve Johansson, backparet Lasse Björn och Roland Stoltz, till kedjespelarna ”Lill-Lulle” Johansson, bröderna Stig och Hans Tvilling, Kalle Lilja, Hasse Mild, ”Lill-Stöveln” Öberg, Gösta ”Knivsta” Sandberg … Några namn har fallit mig ur minnet. Men mest minns jag ”Tumba”, som på den tiden hette Sven Johansson.
Det var en totalt hänförande njutning att se Tumba plocka upp pucken i egen försvarszon, accelerera och med en helt unik skridskoåkning och säker puckhantering, i hög hastighet ta sig förbi motståndarna i en soloraid som ofta slutade med att han satte pucken i den målkasse där han ville ha den. Publikens vrål när han påbörjade och genomförde en sådan aktion kunde ha lyft taket om det funnits något. Vid den tiden fanns det bara en spelare till i Sverige som kunde komma i närheten av den sortens artisteri, Nisse Nilsson i Forshaga. Men utrymmet för Nisse blev inte stort när Forshaga mötte Djurgården. Jag minns en match mellan lagen som slutade 16–2.
Tumba var unik också på ett annat sätt, han spelade fotboll så bra att han platsade inte bara i Djurgårdens A-lag, utan också som center i det svenska landslaget. (I Djurgården fanns för övrigt en annan spelare med liknande talanger, Gösta ”Knivsta” Sandberg. Han var landslagsspelare i ishockey, bandy och fotboll. En omöjlighet i dagens specialiserade idrottsvärld.) Det finns mycket mer att säga och skriva om Sven Tumba, till exempel att han var den första europén som spelade professionell ishockey på andra sidan Atlanten (i Boston Bruins), men det finns andra som tar hand om den saken bättre än jag.
Så – tack till Sven Tumba för prestationer som förhöjt livskänslan hos många så många gånger.
1 kommentar:
mmentarer:
Lasse Holmström sa...
Tjenare igen Bosse, vilken lirare! Jag tror han prövade på proffslivet i Boston Bruins eller vad det hette, eller var det NY Rangers? Uffe Sterner var ju också tidig proffs ett tag. Jag kanske blandar ihop lagen de spelade i. Tumba berättade hursomhelst att han en gång spelade ett spratt i omklädningsrummet. Många av spelarna hade fått sina tänder utslagna i matcher och hade därför löständer. De la sina tänder i vattenglas innan de gick ut på rinken. Vid ett tillfälle dröjde sig Tumba kvar i omklädningsrummet tills alla hade lämnat det. Då passade Tumba på att byta löständerna i glasen. Han sa att det blev ett jäkla liv när matchen var slut då spelarna skulle sätta in sina lösa tänder som inte passade. Han hade roligt när de gick runt till varandra och prövade löständerna och det tog tydligen tid innan de hade kommit till rätt ägare. Skämtet blev tydligen uppskattat, i alla fall så småningom.
Hälsningar Lasse H som också beundrade Nisse Nilssons hypersnabba sologenombrott. Dubbelnisse var en naturbegåvning. Han sprang 100 m på 10,9 om jag inte missminner mig.
6 oktober 2011 13:20
Skicka en kommentar