Det borde kanske inte uppfattas som förvånande att många verkar ha svårt att förstå de landsflyktiga palestiniernas sorg och vrede över att ha förlorat sina hem i det forna Palestina. Jag antar att den bristen på förståelse kan ha sin grund i okunskap om en del av den historiska bakgrunden till dagens situation i Israel/Palestina.
För omkring 65 år sedan förlorade hundratusentals palestinska araber ett inbördeskrig mot judarna i samband med staten Israels tillkomst; de flydde eller fördrevs från ett landområde där deras förfäder bott i tusentals år, deras hem och byar revs av krigets segrare. Det hade kanske inte behövt gå så olyckligt om de palestinska araberna varit villiga att samarbeta med de inflyttade judarna, men dessa sågs som inkräktare och man bjöd fysiskt motstånd mot de militärt bättre utrustade och organiserade judarna.
Många av dessa krigens förlorare har inte gett upp hoppet om ett återvändande, även om deras forna hem inte längre existerar. Man söker revansch för tidigare förluster. Att Hamas och liknande grupperingar av många (de flesta?) palestinier uppfattas som frihetskämpar, är inget att förvånas över.
I hundratals år hade generationer av judar i förskingringen längtat tillbaka till det Israel som deras förfäder en gång fördrivits ifrån. Just judarna borde ha ganska goda förutsättningar att förstå de palestinska arabernas längtan att få återvända till det land där de en gång levde.
En majoritet av de israeliska judarna önskar att de palestinska araberna slutligen kapitulerar och erkänner staten Israels existens, tecknar fredsavtal och accepterar de militära säkerhets-förutsättningar som Israel kräver. Det går att förstå det resonemanget också, det handlar om trygghet, överlevande och realpolitik.
För omkring 65 år sedan förlorade hundratusentals palestinska araber ett inbördeskrig mot judarna i samband med staten Israels tillkomst; de flydde eller fördrevs från ett landområde där deras förfäder bott i tusentals år, deras hem och byar revs av krigets segrare. Det hade kanske inte behövt gå så olyckligt om de palestinska araberna varit villiga att samarbeta med de inflyttade judarna, men dessa sågs som inkräktare och man bjöd fysiskt motstånd mot de militärt bättre utrustade och organiserade judarna.
Många av dessa krigens förlorare har inte gett upp hoppet om ett återvändande, även om deras forna hem inte längre existerar. Man söker revansch för tidigare förluster. Att Hamas och liknande grupperingar av många (de flesta?) palestinier uppfattas som frihetskämpar, är inget att förvånas över.
I hundratals år hade generationer av judar i förskingringen längtat tillbaka till det Israel som deras förfäder en gång fördrivits ifrån. Just judarna borde ha ganska goda förutsättningar att förstå de palestinska arabernas längtan att få återvända till det land där de en gång levde.
En majoritet av de israeliska judarna önskar att de palestinska araberna slutligen kapitulerar och erkänner staten Israels existens, tecknar fredsavtal och accepterar de militära säkerhets-förutsättningar som Israel kräver. Det går att förstå det resonemanget också, det handlar om trygghet, överlevande och realpolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar