Om mitt bloggande

Jag tror mig veta att det finns de som anser att ett bloggande som mitt är ganska meningslöst, till och med ganska löjligt. Jag kan hålla med om det, om än inte helt och hållet.

Jag minns en person som en gång kritiserade min blogg och sa att en blogg ska ha ett visst tema, ett ämne. Hen tyckte inte att det fanns någon sådan inriktning i min dåvarande blogg. Hen hade helt rätt, och den frånvaron av specialisering gäller även för min nuvarande blogg. Den har underrubriken ”En egotripp”; jag skriver om det som faller mig in och jag förväntar mig inget intresse från omvärlden. Någon önskan att förändra världen med mina ord har jag inte. Endast undantagsvis har jag något behov av att ge mig in i den aktuella debatten, även om jag fortfarande tar del av nyheterna, både de nationella och internationella.

Mitt skrivande, mina ord och bilder, mina videor, mina ljud och någon gång min musik, har en terapeutisk betydelse för mig. Det får räcka som skäl för mig att fortsätta bloggandet. Eventuella bloggbesökare har sin fulla frihet att ta del av mina inlägg eller inte göra det. Sällan eller aldrig är det någon som kommenterar mina blogginlägg, det är jag van vid, det gör inget. Jag vet att det finns några som besöker min blogg då och då, hur många det är har jag ingen aning om; jag har aldrig lärt mig att tyda den statistik som finns att tillgå. Mina två YouTube-kanaler, min Vimeo-sida och min Soundcloud-sida har också en del besökare och där förekommer även en del kommentarer.

Så, du som trots det meningslösa fortsätter att titta in hos mig då och då, känn dig välkommen, men förvänta dig inte att jag ska skriva om det som du är intresserad av. Jag har fullt upp med min egotripp.